Luncherna

Utansförskapet fortsätter. Idag försökte ja gsitta med vid lunchtimman. Bordet dominerades av pasta och samtalet av OS. OS, OS, OS och OS. Paniken steg. Jag vet ingenting om OS. Tyst fick jag sitta och skämmas inför doktoranderna. Jag förstår inte hur man orkar och titta på skiten. Inte spännande någonstans. Jag menar curling? Dessutom sänds det ju på nätterna. Och då måste man ju hinna göra allt det där man inte hinner när man är förslavad på labbet 14 timmar om dygnet.
Oavsett. Jag ser på den här utanförskapen med fruktan. OS kommer väl hålla på flera veckor? När ska jag bli en i gänget?! När ska jag accepteras som något annat än osynlig labråtta och försökskanin. När ska någon se mig för den jag är?! Frustrationen stiger. Det hela avslutades med att man delade på en semla. NÄR ska denna bakelse från helvetet sluta förpesta mitt liv?! Inte för att någon erbjöd mig att smaka men ändå? Jag smet iväg. diskade under tystnad min lilla plastburk och gick för att inhandla mig en stärkande kopp kaffe tillsammans med mike. Om man hällerkaffet i sin odiskade kopp så blir det två kr billigare än om man tar en pappersmugg. Man får dessutom mer! Tjejen i cafeet var otrevlig och såg ut att hata sitt jobb. Men hon verkar vara en bitch så skadeglädjen över hennes misär i kombination med den första slurken
av finaste bryggkaffe steg modet något och eskalerade i ett lyckorus när vi passerade Proffesorns rum. Proffesorn som var på språng någonstans sjöng högt och tydligt: I'm an alien.. I'm an little alien....
Han känner sig också utanför! Kanske för att han inte heller kan slå sig in i doktorandernas gemenskap.
Han och jag har något gemensamnt, vi delar en känsla. bara det att vi står på olika sidor av gemenskapen.