Som en pudel från klar himmel

Igår spenderade jag 13 timmar i labbet. När jag gick hem var det mörkt trots sommartiden. Mörkt och kallt. Kylan biter sig liksom fast i märgen. Tjäle i själen. Vår är det när man kan ta sig till och från labbet utan att frysa om händerna (fyndiga kommentarer om vantar undanbedes).

Det jag spenderat mina senaste månader på har varit att producera fyra olika versioner av SoPip2;1-protein. Det har jag gjort nu. Igår gjorde vi det Faktiska Experimentet för första gången. Det var mer en testomgång än en tro på att allt skulle gå bra. Det gick sådär.

Jag hanterade kvicksilverkloridlösning och funderade på hur mycket kvicksilver som finns i fisk i jämförelse. Att dricka min 0,1-molariga lösning om fem milliliter skulle motsvara något av följande (om man kollar på livsmedelsverkets gränsvärden):

1. 100 kg gädda eller ål
2. 200 kg annan fisk
3. Hundratusen liter vatten

Fast jag skulle ju aldrig dricka fem milliliter av någonting här på labbet. Inte ens kaffet i lunchrummet rör jag. Mer troligt skulle vara att skvätta en droppe på sig. Hur stor är en godtycklig droppe? Tjugofem mikroliter kanske? Det skulle bli som att käka ett kilo lax.

Jag gillar lax.

Är glaset halvfullt eller halvtomt? Håll käften och ge mig en kram

Mike: varför har jag inte gtalkat dig förut

Petra: hahaaaa

Mike: så roligt är det inte :/
blir förvirrad

Petra: varför?

Mike: varför inte

Petra: jag har inte ens sett dig här förut?

Mike: nej precis

Petra: jag är full

Mike: jag misstänkte det
du är alltid full
och när du inte är det så är du tom

Petra: det är jag inte
vafan

Mike: haha

Petra: är du full eller

Mike: nej, jag är mike

Petra: mongomike
jag är inte tom

Mike: mangomike!
jag älskar mangos

Petra: :(

Mike: nej du är full

Petra: jag hatar msngos
godnatt

Ännu en vanlig dag på labbet

En vanlig dag på labbet

Kopparsulfatlösning - soon to be kopparsulfatkristaller

Smultron i startgroparna

Petras tisdagshumör

Underbaraste Jennie

Jennie älskar sina nickelgeler

Dripp, dropp

Våren på väg

Solskensvetenskap

Vi har fått smultron!

eller snarare, vi har fått 2 cm höga "smultronplantor". Växer gör de iallafall. Mina fick spendera helgen i sin låda (som gav dem mörker när de skulle gro) vilket för att de är gula istället för gröna (kloroplasterna med klorofyll behöver ljus för att utvecklas från etioplaster).
De kommer bli gröna och växa ikapp och förbi sina syskon borta i exjobbsrummet.

Vi har även sått physalis i fredags och de växer säkert så det knakar, men än så länge syns det inget.

Vill man att de ska synas fort så är sticklingar the way to go. De syns ju från det att man stoppar dem i jorden. Fast det är kaxigare att så frön för då blir man ju så glad när man lyckas.

Vidare rapporter kommer när det finns något att rapportera.

Problem

Varje varje varje dag strax efter halv fyra kommer jag på att Nu skulle det allt sitta bra med något gott från cafét. Saken är dock den att cafét stänger halv fyra. Petra instämmer i min olägenhet och säger "Dom stänger så himla tidigt. Man hinner bara vara här en halv dag innan det är stängt!".

Lab days

Growth experiment

När man väl fått bakterierna att bete sig som de ska kan man ju tycka att man skulle vara nöjd och glad. Det kan man vara. Eller så tar man sig an andra typer av saker som inte vill växa. Man vill ju inte göra det alltför svårt (det hade ju varit extremt frustrerande att försöka få t ex kanelbullar att spontanföröka sig, hur gärna man än vill. Väntar man för länge kan de ju snarare försvinna efter ett tag. Tro mig, jag vet). Vi ska istället satsa på att odla smultron.

Omfattande research har gjorts på våra målorganismer. Utifrån detta tänkte vi testa lite olika strategier för att få så stora smultron så fort som möjligt.
Jag har aldrig lärt mig någon experimentdesign bortsett från hur man kan undersöka var på stenar som havstulpaner kan tänkas tycka bäst om att leva (vilket är bara lite mindre onödigt än om man hade varit stockholmare och faktiskt inte ens bott i närheten av havstulpaner).

Hur som helst. Vi har sått frön. Vissa frön fick mycket vatten och vermikulit, andra fick mindre vatten utan vermikulit. Vissa står på mitt kontor, andra står i ett temperaturreglerat rum som håller 20 grader. Alla står mörkt (eftersom smultron är lite blyga av sig och gror i mörker).

Nu är det bara att vänta. Och vänta. Och säkerligen vänta lite till. När man tror man har väntat tillräckligt länge har man förhoppningsvis kommit halvvägs.

Ett äkta inlägg

Det finns en anledning till att ÄKTA #2 är nummer två och inte nummer ett. Den gillar att jävlas. Först genom att utsätta kolonnen för så högt tryck att flödet måste sänkas ner och beyond snigelhastigheter. Sedan genom att inte alls utsätta kolonnen för tryck så att flödet blir så fantastiskt att fraktioneringen ballar ur totalt och man tvingas sitta med eppendorfrör och samla upp fraktioner för hand.

Egentligen förtjänar den inte ens en tvåa. Den borde belönas med en mycket sämre siffra i stil med 19.

oh my

När cellerna strejkar vill man bara dö. alternativt döda dem. men det är ju det vi gör. cellerna verkar inte trivas instängda i fermentorn. konstigt. det borde vara deras favoritplats. som en lekplats för små ungar. 15 l medium som genomströmmas av 10 l/luft i minuten. och sen blandas de runt. som i en karusell. varmt och skönt är det också. jag vill vara en liten e-coli. som blir matad och omhändertagen. jag är så trött att jag går sönder. börjar 7 och slutar aldrig före 7. idag räknar jag med att vara kvar till 22.

ESRF - Panorama

Sista bilden från resan är mitt halvkassa försök till att sätta ihop en panoramabild från insidan av ringen. Det ser iallafall hyffsat ut och ger en känsla för hur stor ringen är och hur mysigt det är med berg, grönt gräs och sol.

ESRF - Fotosar

Ett av de gästhus som finns för besökande.
Otydbar information i canteenen.

Ett berg som skriker "klättra upp på mig".

Inne i kontrollrummer för vår beam finns det alltid en skärm över att titta på.

Samma sak gäller för den andra beamen vi tiggde till oss.

Dörren till Narnia!

Det är här magin forsar ut rakt på loopen med vår kristall. Mojängen med blåa sladdar är kvävet som håller kristallen runt 100K under bestrålningen.

Närbild på loop, beam, kväveluft och beamstop.

Kontrollrummet för ESRF ser ut som NASA i miniatyr.

Ännu en härlig områdesbild.

ESRF - Videonosar

Anländningen


Cykeltur på synkrotronen

Livet vid 45.208070 5.68812

Klockan är tjugotvå minuter över två på natten här på ESRF. Som sällskap har jag Asociala Karin, Högupplösta Gerhard och Sömnige Fredrik. Eller rättare sagt så har de mig som sällskap. Det är inte direkt så att jag har mycket att göra. Tidigare ägnade jag mig åt att sortera min kära inbox som hade sisådär tusen mail. Den är tyvärr färdigsorterad nu så jag vet inte riktigt vad jag ska ägna mig åt efter att jag är klarskriven här.

Typ nu.

Nu är det vår!

Väl framme i Frankrike möts jag av en fruktansvärd avsaknad av snö och kyla. Det är fjorton grader och vår. Det kommer bli jättetrist att komma hem på onsdag och inse att det är ett halvår kvar till Sverige går samma öde till mötes.

Imorgon börjar livet. Imorgon ska vi beskjuta våra lågentropiska ansamlingar av protein med högenergetiska fotoner. Det ska fotas och ätas och skrattas och gråtas. Livet är underbart. Det enda som saknas är en vacker dam att dela det med.

om lösningen

Mike har återigen lämnat mig för sydligare breddgrader. Nu har han infiltrerat frankrike och inbillar sig att han ska få ta del av någon slags vår. Men jag vet minsann att han kommer sitta instängd på ESRF (elektronacceleratorn) och jobba 24 timmar om dygnet. För det är han som är exjobbare (läs slav). Men å andra sidan så kanske man hellre är slav därnere än här uppe i slasket.
Jag kom hit åtta imorse. och planerar att gå vid sju. Men imorgon. då ska det trappas upp minsann. Kl 7 ska vi vara här för att skörda. Schemat är så fullspäckat i mars att jag kanske måste negligera bloggen. Iaf om jag måste välja mellen den och kafferasterna. Jag försöker ta mig igenom alla smakerna på kaffemaskinen. Och har nu också börjat blanda olika saker. De största exprimenten sker alltså utanför labbet. Än har jag inte kommit på något som skulle kunna få benämningen OK. Men extrastark mocca blandat med espressoschoc uppfyller koffein och sockerbehovet i ungefär 13 min. Sen är man nere på botten igen. Men det var under dessa tretton minuter som jag lyckades räkna fram koncentrationen som vi misslyckades så fatalt med i fredags. Hurra för mig! Dagens stora framsteg. Och nu växer bajs-cellerna och imorgon ska vi preppa membran så det skvätter. typ som diareé. Moget Petra. Jag skyller på sömnbrist. Och veckan har inte ens börjat.