Om det stora sammanbrottet

Fan! Jag ger upp. Äntligen har vi fått Protein. Lösningen är härligt brun-orange. Spektrat är vackert som en sommardag. Jag skulle bara veta koncentrationen för att sätta upp lite kristallationsplattor. Men när vi ska räkna fram koncentrationen så går det inte! Det går bara inte! Allt blir fel. vi får värden på allt mellan himmel och gjord. Jag börjar skrika. Halva labbet blir involverat och börjar diskutera rimliga deltaepsilonvärden och scanna internet efter saningen. Jag vill bara dö. Idag var dagen när allt skulle gå så smidigt och bra och jag skulle få gå hem tididgt. som en vanlig normal och lycklig männsika. Istället tvingas jag ge upp och skämmas. våndas hela helgen för hur jag ska göra på måndag. Att allt alltid ska falla på det oväntade. Hur orkar kemister med alla dessa motgångar? Jag vill inte va kemist längre om det ska vara såhär.
Trevlig helg!

Beer Club

Efter en heldag på labbet är jag alldeles för trött och onykter för att skriva någonting kreativt och roligt så jag låter följande två videoklipp sammanfatta dagens känslor.





Och förlåt Petra. Det ska aldrig hända igen.

Kanske.

Vafan Mike

Mike har blivit ond. Han börjar dagen med att göra alla glada och vänligt inställda (läs smöra) genom att dela ut godishalsband. Sen förstör han allt genom att spela musik på datorn i exjobbsrummet. och inte vilken musik som helst utan den är dominerad av klassisk musik. Dessutom vågar han lämna labbet utan att man kan stänga av eländet. Jag får damp. Blir hur stressad som helst. Så nu måste jag gå och diska så jag slipper vara här. Dumma mike!

Livet utan livet

Vi är så jävla trötta. Tillsammans har vi jobbat och slitit 60 timmar den här veckan och det är bara onsdag. Hade detta varit ett Riktigt Arbete hade vi tjänat 4000 var - och det är hälften av vår nuvarande månadsinkomst. Det är HÄRLIGT att vara exjobbare. Som tur är hinner vi inte göra av med de få pengar vi faktiskt har för att vi är på labbet hela tiden. Det är numera ett faktum att det inte går att planera någonting före klockan sju på vardagar.

[16:40]
-Inte ens kaffet är gott, utbrister Petra.
-Ska vi lägga ner och gå hem, frågar Mike.
-Nej, jag måste transformera och fixa med mina celler.
-Jag tror jag ska gå och stirra på mina fermentorgrafer.
-Och jag facebookar lite.

Om motgångar och framsteg

Det finns bara två lägen. Den förbittrade ångesten över att allt går emot en. Att det aldrig kan gå bra och smidigt. Utrustning är upptagen, saker spills ut, man är mänsklig och gör fel. Eller det värsta scenariot av alla, allt går åt helvete men man har ingen som helst aning om varför.
Men sen så finns den, även om det inträffar ytterst sällan, Den fullständiga lyckan av att man frå ett bra resultat. Euforin som gör att det är värt allting. Känslan av att komma vidare i protokollet. Att inte längre vara fast i tillväxtstadiet. Att få göra något nytt, pröva sina vingar, som att komma in i puberteten. Och såklart så kommer det med nya faser, nya problem och mya möjligheter till katastrofala misstag. Som att helt förstöra en gradient tillexempel. Men det gör ingening. För även om det går fel så kan det vara fint. Någongång ska man nå fram.
Det gäller att inte bara att inte ge upp på sina celler. Även om de får ett infall av att vara svarta.
Man måste trots alla misstag tro på sin förmåga att någongång i framtiden få fram lite protein. Så man kan slå sig till rå och försöka få det att kristallisera. Man måste lita på sina celler och hoppas på att man någongång ska lära sig att inte spilla ut en veckas arbete.

Vintercellsdepressionsfilosofi

Det luktar surt i kemikaliernas befruktade land. Det vandrar ödsliga skepnader i svårbelysta korridorer. Som ex-jobbare tvingas man gång på gång ge sig i kast med mänsklighetens dekadens och man tvingas inse hur livet fungerar. Det är så långt ifrån en dans på rosor man kan komma. Inga silverfat eller bananskal i närheten heller för den delen. När man bara är student är alla problem menlösa i jämförelse med vad som faktiskt sker i den verkliga världen. I den verkliga världen är alla deprimerade, stressade och stängda som borgar. Mänsklig kontakt. Vad är det? Det närmsta jag kommer en kram är när jag pressar mina jästceller. Bulle luktar det också.

Det som håller uppe andan och viljan att leva är de många men irrelevanta intriger som skapas, följs, skämtas och pratas allvar om. Allting blir vitt brus - precis som centrifugernas yl yl yl. Och allting går runt runt och ingenting blir nytt eller förändras - precis som centrifugernas snurr snurr snurr.

Snart är det vår.

Max-lab, del 3

Efter tre timmar av blandad sömn i en fransk kombi anlände vi till maxlab i Lund för att spendera hela dagen och halva natten med att pilla på vetenskapliga saker värda mer än vad jag kommer att tjäna under hela mitt liv. Nästan alla var glada. Alla var trötta.







Jag och V. kändes oss lite överflödiga men det var ju å andra sidan därför vi var där.





Livet lekte. Vi åt en massa. Jag åkte sparkcykel. Fotonerna flödade. Elektronerna surrade. Morgonen efter duschade vi i kallvatten och åkte hem.

Max-lab, del 2

Max-lab, del 1

styrka

Idag har det varit fullt upp. Fullt upp med styrketräning. först frenchpress i tre timmar. filket betyder att man lyfter och vänder metallklossar tre miljarder gånger. Det känns i armarna att man krossar celler.
sen gjortde vi armhävningar. Powerlabb!
Nu är det snart helg!

Det surrar och susar och tjuter och brusar

Jag är på maxlab i Lund och leker riktig forskare med deras synkrotron. Det är kul att peta på saker som kostar mer än jag kommer tjäna under hela mitt liv.

Utförlig rapport och artistiska foton kommer imorgon. Jag lovar.

Avund

Dom där dagarna när man är som en zombie så är det tur att man redan satt tre miljarder cellkulturer så att man kan göra det automatiskt utan att behöva tänka. Tack och lov att cellerna dör så man får göra om allting från början! Så man slipper komma någonstans.
Igår så skulle Mike (såklart) vara smart och tipsa om att kolla att vi höll optimalt pH på odlingarna efters om de envisades med att avlida såfort man tillsatte lite laktat. Laktat ska ju göra att dom vill föröka sig ännu mer. Man skulle kunna jämföra det med effekten av rödvin/viagra/kärlek (pick your choice) för homo sappiens. Man vill helt enkelt tillverka en avkomma. Men nu fungerar ju celler lite annorlunda än homo sappiens.
De största skillnaderna är väl att 1. De inte behöver en partner för att föröka sig. De helt enkelt delar sig på mitten. Vad orättvist. Jag vill också kunna dela mig på mitten. Tänka att få äta upp dig och sen tappa hälften av din vikt bara för att tillverka en likadan av dig själv! En jord full av Petror. Optimalt. Avundsjuka (1) mot celler.
2. De är ganska små. avundjuka (2)!
Även om de på det hela har fler likheter. De har DNA, finns överallt, och beter sig aldrig som man vill! E-coli borde vara den lättase bakterien att odla i hela världen. Den finns i dina tarmar och den lever på allt. Nötkött, fleisch,( fläsk), andra bakterier, din mamma etc.
Men just dom här cellerna verkar vara mer bångstyriga än andra. Laktatet visade sig sänka pH till ungefär 2,8. Men va fan så kinkiga behöver de väl inte vara. Men iaf Mikes klokhet (avundsjuka 3!) fick oss att inse att det är fördelaktigt att ställa pH efter det att man tillsatt sitt laktat. Så det vara bara att börja om igen!
P's celler växer och växer. Faktum är att allas celler växer! (avunsdsjuka 4)

S har fått rolls royce pipetter som är så fina att jag vill stjäla dem. (avundsjuka 5)men det kan jag inte eftersom hon läser den här. Men jag kankse kan få låna. Inte så troligt eftersom jag både går härifrån tidigt och kommer alldeles försent vilket innebär att hon får göra allt slitgöra.

Mike och V har fått åka bort. (avundsjuka 6) till maxlab i lund (avundsjuka 7). Då ska de bo på hotell och få hotellfrukost( avundsjuka 8). De skulle ha tagit med mig som guide. Jag kan allt om Lund! men de tyckte väl inte det var prioriterat då de ändå bara ska sitta inne och kolla på en i jämförelse fjantig partikel accelerator. (avundsjuka 9.)
Det värsta är att jag måste erkänna att det känns väldigt tomt här inne i våran cell. MIKE, kom tillbaka! Men du kan lämna kvar V.
Sammanfattningsis är jag nog ändå mest avundsjuk på doktoranderna som får betalt för det vi gör gratis! Apropå det ska jag gå och hämta nytt kaffe.

cellerna är skumt skummiga.

Luncherna

Utansförskapet fortsätter. Idag försökte ja gsitta med vid lunchtimman. Bordet dominerades av pasta och samtalet av OS. OS, OS, OS och OS. Paniken steg. Jag vet ingenting om OS. Tyst fick jag sitta och skämmas inför doktoranderna. Jag förstår inte hur man orkar och titta på skiten. Inte spännande någonstans. Jag menar curling? Dessutom sänds det ju på nätterna. Och då måste man ju hinna göra allt det där man inte hinner när man är förslavad på labbet 14 timmar om dygnet.
Oavsett. Jag ser på den här utanförskapen med fruktan. OS kommer väl hålla på flera veckor? När ska jag bli en i gänget?! När ska jag accepteras som något annat än osynlig labråtta och försökskanin. När ska någon se mig för den jag är?! Frustrationen stiger. Det hela avslutades med att man delade på en semla. NÄR ska denna bakelse från helvetet sluta förpesta mitt liv?! Inte för att någon erbjöd mig att smaka men ändå? Jag smet iväg. diskade under tystnad min lilla plastburk och gick för att inhandla mig en stärkande kopp kaffe tillsammans med mike. Om man hällerkaffet i sin odiskade kopp så blir det två kr billigare än om man tar en pappersmugg. Man får dessutom mer! Tjejen i cafeet var otrevlig och såg ut att hata sitt jobb. Men hon verkar vara en bitch så skadeglädjen över hennes misär i kombination med den första slurken
av finaste bryggkaffe steg modet något och eskalerade i ett lyckorus när vi passerade Proffesorns rum. Proffesorn som var på språng någonstans sjöng högt och tydligt: I'm an alien.. I'm an little alien....
Han känner sig också utanför! Kanske för att han inte heller kan slå sig in i doktorandernas gemenskap.
Han och jag har något gemensamnt, vi delar en känsla. bara det att vi står på olika sidor av gemenskapen.

HSV och MML

Idag kom jag hit kvart i åtta och började dagen med att tina upp jäst för att kunna French Pressa den. Det innebär att den utsätts för sisådär 2000 atmosfärers tryck för att sedan omedelbart återgå till normalt tryck (1 atmosfär för de som tänker långsamt). Övertrycket gör att cellerna exploderar och att allt innandöme rinner ut i lösningen - redo att renas. Jag älskar mitt jobb!

Fast ibland är det lite ensamt. Det kommer stunder då jag börjar tvivla på allt. Till och med min egen existens. På morgonen till exempel. Då jag står i kylrummet och monotont drar i en spak upp och ner, upp och ner, i två timmar för att spränga stackars Pichia Pastoris-celler som inte har en aning om varför den behandlas som den gör. Varför behandlas Jag som jag gör? Finns det någon annan Högre Stående Varelse (HSV) där ute som ser på mig som jag ser på Pastoris? Jag kanske är en encellig organism i någons hyperdimensionella existens, redo att odlas upp och exploateras för egoistiska ändamål. Dricker jag kaffet här bredvid för att jag tycker att det är gott, för att cigaretten blir godare och för att bli piggare eller dricker jag det för att någon HSV experimenterar? Det kanske inte spelar någon roll. Det är ändå inget jag kan göra något åt.

Vid lunchbordet tjattrar hönorna om gårdagens tuppbragd i de Olympiska Spelen. Jag värmer min mat och sätter mig och tänker på Meningen Med Livet (MML). Meningen verkar innehålla jäst och det doftar i alla fall gott. Petras MML innehåller E. Coli. Det doftar inte gott. Jag tycker lite synd om henne.

Fettisdagen.

Jag kom inramlande lite snyggt lagom sen denna semmel-tisdag. Såg lite ut som en semla själv tack vare snöovädret som tyckte det var lägligt att inta göteborg just denna "härliga" fettisdag. När jag väl äntrade labbet blev jag informerad om att cellkulturerna redan satts och att min närvaro var helt överflödig. Så vad gör man när man inte har något att göra...?
Jag blev bitter och flydde innan det blev lunch så jag skulle slippa sitta och småprata. När man är helt överflödig i labbet så blir man ju det automatiskt på rasterna också. Om man dessutom inte gillar semlor så är man ju ännu mer utmobbad en dag som denna. Jag bojkottade tisdagsmötet med hela gruppen bara för att jag visste att det skulle bjudas på den avskyvärda bakelse. Jag kunde klart se framför mig hur alla skulle se på mig med avsky när jag inte greppade en gräddig bulle och och smetade in hela ansiktet i någon slags erotisk ritual.
Men när jag kom tillbaka stod det en semla brevid datorn. Det var som den skrattade mig i ansiktet. Jag hann blänga lite ondskefullt på den innan Mike kom och tog den och skyllde på att V hade busat runt med den. Jag antar att det var Mikes lunch som han sparat på eftersom det bjöds på en likadan på mötet.
Nu ska jag titta på mina lysozyme-kristaller så att det ser ut som jag gör ngt annat än att facebooka. Ett klent försök jag vet.
Om man ändå fick gå hem och sova bort denna gräddens dag. mMen ack nej man måste, som alltid, vänta på att cellerna ska växa.

//Petra

Centrifugen säger yl yl yl

Det här handlar om mig och Petra som, minst sextio timmar i veckan, fram till juni slavar över centrifuger och eppendorfrör här på biokemilabbet. Vi sysslar med jäst och bakterier och examensarbeten. I exjobbsrummet, även kallat Cellen, sitter även P. och V. och gör våra dagar mer eller mindre intressanta.

Idag är första dagen på den här bloggen och det är ju viktigt att ha ett Syfte och en Metod för att i slutändan kunna presentera Resultat. Det är så oerhört viktigt att det tänker jag skita i fullständigt. Varför inte leva lite liksom. Ta dagen som den kommer. Alla retar mig för att jag äter fler semlor än dem men jag vet att det är DE som är avundsjuka, rädda för att tappa kontrollen och bli allmänt utstötta ur samhället.

Om ni undrar varför jag har tid att sitta här och häva ur mig detta icke oseriösa inlägg så beror det på min hemskt svåra labbdag går ut på att centrifugera, centrifugera, centrifugera och slutligen centrifugera. Skillnaden på mig och ett tvätteri är att jag har står i ett kylrum med labbrock och blåa vinylhandskar och arbetar gratis.

//Mike

Alla hjärtans dag-kemi