Jobba hemma?

Att jobba med jäst innebär ju en hel del frågeställningar som man i ett "normalt" liv aldrig behöver bekymra sig om.

"varför dör de"
"varför kan jag inte få in min gen"
"varför lever de"

Den mest filosofiska frågeställningen jag orkar fundera på kommer upp då och då. När man bakar.

Luktar det jobb hemma, eller luktar det bakning på jobbet?

Inte helt lätt. Jag skulle ju aldrig få för mig att tänka bakning på jobbet, det finns för mycket andra-inte lika trevliga-lukter där.

För min del så luktar det jobb hemma. men med tanke på vad man får ut av det så kanske man skulle jobba hemma oftare.

Öde

Sommar.

Nu ensam i exjobbsrummet.

Microvågsugnarna surrar.
UV-lamporna surrar.
Vuvuzelorna surrar.
Folket surrar.
Bina surrar.

Surr surr.

Surrealism.

Physalis on tha way!

Nu börjar det ta fart i trädgårdslandet (aka kontorsfönstret). Den snart 30 cm höga physalisplantan har tappat sin första blomma och det bidrog till någon sorts mini-panik. Måste inte blommorna pollineras för att det ska bli frukt?!
Det visade sig dock (som tur var) att physalis är en Maria-planta (dvs kan fixa avkomma på egen hand) och vår första lilla gröna physalis-Jesus är ett faktum. Ytterligare 2 blommor finns redan klara att ramla av när som helst.

En smultronplanat har gått vidare (may it rest i peace). Tror att orsaken var brist på vatten vilket genast åtgärdades för de överlevande. Har räknat till 3 blommor totalt och en massa knoppar. Däremot bör vi inte vänta oss ett mirakel där också, utan faktiskt försöka att aktivt se till att vi får frukt (bär/whatever)

hot topic på labbet

Senaste månaden har det varit lite dåligt med uppdateringar här. Det skulle kunna vara för att vi jobbar en massa (vilket vi i och för sig gör, tro inte annat). Det kan också vara för att det börjar bli varmt och skönt ute så man vill vara där lite mer.

Med värme börjar folk få för sig konstiga saker. Vissa blir helt konstiga på våren. En del får uppfattningen att alla ska ut och springa en massa. Målet för de flesta på labbet (mer eller mindre realistiskt) är att springa blodomloppet på under 23 minuter (5 km). Det hade jag också tänkt göra. Med betoning på tänkt. Min ursprungliga plan var att ta rygg på Petra och sen springa förbi henne på upploppet. Sedan har jag insett att Petra har drag av övermänsklighet (Power-Petra ftw). Därfr tänker jag fortfarande ta rygg på Petra och försöka hänga kvar som en liten ilsken igel så länge jag kan och sedan föröka undvika att ramla i ett dike. Nytt tidsmål måste vara att ta mig i mål innan de som springer en mil gör det. Om det skulle vara så att det inte går (av olika anledningar) är mitt sista mål att få en bättre tid än de som springer en mil. Då kommer jag iallafall uppnå ett mål (hoppas jag!?)

om jag överlever får jag se...

Mäder

Jag tvättar en kolonn och en annan kolonn. Jag centrifugerar celler och membran. Jag färgar in och av en gel. Jag brygger och dricker kaffe. Jag spelar Bejeweled ett par gånger. Jag äter gårdagens överblivna kaka som ingen åt för att ingen ville ta sista. Allting går i slow motion.

I Metro står det att män tänker sämre i sällskap av vackra kvinnor. De förklarar att testet gick ut på att män och kvinnor fick göra en serie test och sedan blev de slumpmässigt avbrutna av ett slumpmässigt kön av en slumpmässig snygghetsfaktor. Män gjorde sämre ifrån sig ju snyggare kvinnan var. Hos kvinnor gav det ingen effekt alls även om mannen var jättesnygg.

Den enda rimliga slutsatsen är då att män inte kan arbeta med attraktiva kvinnor. Eller kanske det snarare är att män i högre utsträckning än kvinnor påverkas av vackerhetsgraden hos det motsatta könet. Eller så är det det faktum att det är okända vackra kvinnor. Jag skulle också bli distraherad ifall jag hela tiden slumpmässigt blev avbruten av okända vackra kvinnor på labbet.

Centrifugen stannar snart. Gelen är snart avfärgad. Snart dags att pellettera och koncentrera.

utanförskapet är över!

Jag får också vara med i bloggtiteln!!!

dessutom blir vi ju alla ex-exjobbare till slut.

det var allt.

vårstädning?

Inget jag brukar lägga till med. Men när till och med jag rensar och plockar i ordning, då är det något stort på gång. Jag vägrar kalla det vårstädning för jag tänker inte lova att det är ett årligt återkommande beteende. men ack så trevligt det känns just nu.
Äntligen har man lyckats få in ngn slags vana rutin och organisation som gör att allt på det stora hela flyter på rätt bra.
På ESRF kom man på så mycket roligt man kan göra på nätet när man har tråkigt. (tyd som att googla I am bored eller crap) Sjukt kul när man ör övertrött. Man kan även inspereras av andra bloggare som kissie och Babysenorita. Asså vi har fått nya handskar med aloevera, fatta typ skyddar och vårdar på samma gång, grymt smart! men dom är så himla små så jag får ännu mer komplex för mina storabamsehänder med korvfingrar. asså jag vill typ fettsuga dom! nuuu.. give me pleaaaase?!
Puss till alla älslingar och x-tra till alla znyggisar!

Vårstädning ja

Idag har jag vårstädat min min sexmilliliters ResourceS-kolonn med natriumklorid, natriumhydroxid, väteklorid och sen natriumklorid igen. Alla gamla rester elueras ut och försvinner. Det känns mysigt på samma sätt som när tar av dammsugarmunstycket och dammsuger alla hörn i lägenheten. Eller som när man tar en disktrasa och Mr Muscle och torkar av alla kromytor tills det blänker bättre än diamanter. Mysigt och trevligt och rent i sinne, rent i själ - även om jag inte tror på själen.

Vårstädning

Eller brist på vårstädning kanske. Det brukar ju vara så att man vill städa när solen börjar lysa in genom de flammiga vinterfönstren (det är mycket möjligt att jag hamnar ganska ensam i den här kategorin).

I år är det dock andra bullar på gång. Det känns ju lite dumt att börja putsa fönster när det närsomhelst kan börja fastna bitar av Island på fönsterrutan. Istället bestämde jag mig för att fokusera på rummet.
Jag städar ungefär två gånger om dagen, men det hjälper inte så mycket.
På morgonen städar jag golvet och på kvällen städar jag sängen (allt går bara runt runt). vet inte när det blev så här, för 4 veckor sen såg det ju inte ut som det bodde någon här. Jag måste ha skaffat mig en otroligt oorganiserad och slarvig inneboende. tur att vi bor här i skift, det hade blivit så trångt annars...

Nu är det slut

Nu är det äntligen dags att lämna Frankrike för den här gången. Jag har lyckats hitta ett tangentbord med Å, Ä och Ö. Det gör mig lite lycklig.

Annars är det rätt dött här. Ingenting är igång. Snart är det dags för den sista måltiden och därefter beger vi oss till Lyon, Amsterdam ,Göteborg, Labbet och Hem. Packningen är packad och det är kul att se skillnaden mellan att packa ner hemma och packa ner här. Hemma viker man saker för att få plats med så mycket somk möjligt. Här packas det snarare ner efter logiken att "det fick plats förut" (dvs släng ner allt i resväskan, sätt dig på den, dra igen dragkedja och hoppas att den håller hela vägen hem).

Nu väntar en eller kanske två veckors detox. Att leva på pommes, bröd och coca cola i en vecka sätter sina spår. Precis som Petras har min kropp börjat strejka lite. Jag ska försöka gottgöra den när jag kommer hem. Vet inte hur än, så tips mottages tacksamt. VI har iofs varit duktiga och sprungit. Armhävningarna har också avverkats (kan ju ärligt säga att man lyckats få ett par personer att vända på huvudet när de får syn på en. det måste väl vara en komplimang??).

Har hört rykten om att physalisfröna har grott och nu måste jag se det med egna ögon. Sen ska jag hem och sova bort mardrömmen fransman (ingen specifik, men generellt sett). Det var trevlig att vara här, men ännu trevligare att åka hem. Bra sammanfattning

are you talking to me?

Vem fan pratar med vem och vad sager man?
Alla kan kommunicera pa engelska. endel pa franska, att par pa ryska, jag pa spanska med san antonio, don juan, eller vad han nu heter. (local contact ar att foredra). Och sen sitter G-man pa sin ungerska. Och lL ar zee master of hebreiska. det ar lite galet.

Nu ar det sista dagen. jag skulle aldrig kunna gissa vad klockan ar. alla dagar flyter samman i nagon slags dimma. och de enda resultaten vi fatt av allt arbete ar inte sarskilt anmarkningsvarda. men med tanke pa att vi varit deltagande i exprimentet fast exjobbare egentligen inte far gar det hela med spannande. Det ar mycket gnall pa vem som sover och hur man sover. Storsta delen av min tankeverksamhet gar till att klura pa hur matpoang systemet fungerar och storsta delen av min tid till att spela spel pa facebook.
alla gnaller och vill aka hem. och tack vare att dte ar sista dagen har vi upptackt hur mycket man kan gora som vi inte utnyttjat. men nu har vi ingen energi alls langre.
Den stora fragan lyder. kommer man nagonsin komma tillbaka hit? ovh varfor har jag fatt en finne pa ryggen och en pa hakan? jag har fan aldrig finnar

Allting exakt och återupprepningsbart.

Kristallerna gror, cellerna gror, smultronen gror, physalisen gror, lönnen gror, allting gror. Det är vår i luft och mark. Jag närmar mig slutet på mitt exjobb, slutet på vintern, slutet på mörkret och kylan, slutet på allting ont.

Jag förbereder mina liposomer. Försiktigt väger jag upp lipidextraktet och tillsätter en exakt mängd vätska och väntar tålmodigt medan allting löser sig. Sedan carboxyfluorescein. Lösningen lyser starkt orange. Långsamt löser sig de små partiklarna i rekonstitueringsbufferten - en buffert noggrant tillblandad och pH-justerad. Allting gror med oerhörd precision. Miljontals år ekar mellan cellväggarna.

Proteinlösningen står i -80°C-frysen i väntan på att bli upptinad. Proteinkoncentrationen ska mätas på två mikroliter. Mängder ska mätas upp med noll komma en mikroliters noggranhet. De då sonikerade lipiderna ska blandas med proteinlösning och detergentlösning. Allting ska inkorporeras och bli ett - bli komplett, lysande orange

Tid ska gå med försiktig omrörning. Inkorporeringen kan inte skyndas. Skynda långsamt är mottot. Fast inte för länge. Sedan ska den snurras fortare än någon människa någonsin snurrat. Fyrtiosextusen varv i minuten. Liposomerna kommer en efter en trängas ihop i botten på rören. All vätska ska bort. Försiktigt avtorkad och avdunstad. Ny, noggrann, rekonstitueringsbuffert ska tillsättas. Allting exakt och återupprepningsbart.

Tjälen går ur ögon och blodkärl.
Det är liv i luft och mark.

kan man adoptera en blogg?

sitter ensam och koncentrerar prov mitt i natten i Frankrike. Eller, egentligen ar det inte mitt i natten utan mitt pa dagen, men man befinner sig standigt i nagon slags sinnesstammning dar det ar svart att avgora om man ar trott for att man precis gatt upp eller for att man snart ska ga och lagga sig. Det blir inte battre av att nagon smart ingenjor/arkitekt/valfri annat yrke som varit inblandad i att bygga hela anlaggningen kommit fram till att fonster ar overflodigt. i chemlab som jag befinner mig i finns det fonster. det kan ju tyckas vara ett trevligt inslag i tillvaron. det hade det varit om nagon tillhorande ovan namnda yrkeskategori inte fatt for sit att smalla upp en stor vagg i vad som ser ut att vara halbetong 20 cm utanfor fonstret.

"curse the people who came up with the right of parlee" (according to 'Pirates of the Caribean - curse of the black pearl, men det galler aven betongmurar utanfor fonster.
Jack Sparrow svarar iaf "probably the French" och jag kunde inte halla med mer...

efter detta korta utlagg tankte jag bara fundera over bloggens vara eller inte vara. exjobbare ar ju som bekant inte exjobbare for alltid. vissa gar vidare, andra inte. hur som helst. jag anser mig vara lite adoptivforalder till bloggen eftersom jag tekniskt sett inte hor till kategorin exjobbare, men det innebar ju inte att jag inte kan bekanna saker for det.
Jag ar nog bonusbloggare kanske. vardnadstvisten tar vi i juni.

det star en titel har, den syns bara inte

kreativiteten ar inte pa topp nar man "precis" gatt upp. motivationen ar inte pa topp nar man far hora att man kunde lika garna sovit ett par timmar till. men vad gor man? filosoferar lite kanske?:

alla vet hur tyst det ar nar man ar pa vag hem en tidig morgon. sa ar det inte har.
det spelar ingen roll att man ar vaknar (dvs vacks) vid 5-tiden och tror sig vara utvilad ("du ser forjavlig ut" tar jag som en komplimang, hade det varit riktigt illa hade ingen sagt nagot utan lidit i tysthet). mest ar det nog ventilationen som forstor illusionen om en tyst morgon promenad.
en annan sak. har finns det inga harar. det finns kaniner!! sma ulliga gulliga kaniner. det kanns nastan som om man ar tillbaka i slottskogen (innan de stangde barnens zoo pga bristande ekonomi). skillnaden ar att dessa kaninerna kan man nog inte fa tag pa, plus att de sakert ar lite lyckligare med en himla massa gras att valja pa. dessutom far de vara i fred och gora det kaniner gor bast.

ett litet steg itaget. allting som kan ga fel bara gar fel. godisatomaten ar det som visat sig vara mest palitligt. klockan ar halv tre dag tva och vi har borjat sova i skift. det ar tre timmar kvar tills jag far ga och lagga mig. jag far offra frukosten.
sen klockan fyra har vi forsokt fa en pump att fungera men det vill den inte. vi har cyklat omkring. och vi har koncentrerat. bade protein och oss sjalva. och sen har vi atit. alla ar godisrattor och har definitivt ett hogre intag av godis an 17 kg per ar. vi ligger nog alla pa det dubbla. Jennie lamnade kvar sin godispase. men det var inte jag som at upp den. det var proffessorn som blev sugen runt fyra snaret.
nu vill jag mest av allt borsta tanderna.

nar dor en frukt?

Det ar sadana fragor som kommer upp har pa esrf. Vi rapporterar i realtid. Inget fungerar riktiktg som det ska. Men det ar normalt. Allt ar lika uppfuckat som dygnsrymen. Kroppsmotoriken ar lika knackig som samplechangern kl 3.54 a.m. Hjarnan kanns mer radiation damaged an proteinet. Proteinet som ska tvingas in i den lilla lilla lilla kapillaren. En hel manads jobb. Proffesorn skickar oss till frankrike for att skjuta sander en manads jobb pa nagra minuter.Pumpen strejkar och allt halls ihop med lite scotch tejp och haftmassa. Alla sover olika tider och det anda som ar konstant ar maltiderna. Maten. det ar det som ger dygnet nagon slags struktur. Missar man en maltid ar det kort och man tvingas leva i en fleratimmars lang hunger. Allt ar som i en dimma dar alla pratar konstigt. endera franska endera ryska. allt ackompanjeras av cykelringklockor samt det surrandet fran de susande elektronerna i synchotronringen. (som troligtvis egentligen bara ar ventilation och flaktar i datorer)

Igar gick P, Spennie och jag far att kopa en pensel att borsta av is fran provkapillaren med. Forst hittade vi inte riktigt centrum, sen hittade vi ett fancy kopcentrum men make up penslar och bakpenslar for 20 euro. besluten var svara. uppdragets ansvar tyngde vara stackars axlar och skoskav var begynnande. tillslut fann vi en bokhandel med en fin pensel till rena vrakpriset.
pavagen hem barjade det tack och lov att sporegna sa en buss fick ta oss hem tll synchotronen och skoskaven fick vanta till dagens loprunda.

fortsattning foljer...

Som en pudel från klar himmel

Igår spenderade jag 13 timmar i labbet. När jag gick hem var det mörkt trots sommartiden. Mörkt och kallt. Kylan biter sig liksom fast i märgen. Tjäle i själen. Vår är det när man kan ta sig till och från labbet utan att frysa om händerna (fyndiga kommentarer om vantar undanbedes).

Det jag spenderat mina senaste månader på har varit att producera fyra olika versioner av SoPip2;1-protein. Det har jag gjort nu. Igår gjorde vi det Faktiska Experimentet för första gången. Det var mer en testomgång än en tro på att allt skulle gå bra. Det gick sådär.

Jag hanterade kvicksilverkloridlösning och funderade på hur mycket kvicksilver som finns i fisk i jämförelse. Att dricka min 0,1-molariga lösning om fem milliliter skulle motsvara något av följande (om man kollar på livsmedelsverkets gränsvärden):

1. 100 kg gädda eller ål
2. 200 kg annan fisk
3. Hundratusen liter vatten

Fast jag skulle ju aldrig dricka fem milliliter av någonting här på labbet. Inte ens kaffet i lunchrummet rör jag. Mer troligt skulle vara att skvätta en droppe på sig. Hur stor är en godtycklig droppe? Tjugofem mikroliter kanske? Det skulle bli som att käka ett kilo lax.

Jag gillar lax.

Är glaset halvfullt eller halvtomt? Håll käften och ge mig en kram

Mike: varför har jag inte gtalkat dig förut

Petra: hahaaaa

Mike: så roligt är det inte :/
blir förvirrad

Petra: varför?

Mike: varför inte

Petra: jag har inte ens sett dig här förut?

Mike: nej precis

Petra: jag är full

Mike: jag misstänkte det
du är alltid full
och när du inte är det så är du tom

Petra: det är jag inte
vafan

Mike: haha

Petra: är du full eller

Mike: nej, jag är mike

Petra: mongomike
jag är inte tom

Mike: mangomike!
jag älskar mangos

Petra: :(

Mike: nej du är full

Petra: jag hatar msngos
godnatt

Ännu en vanlig dag på labbet

En vanlig dag på labbet

Kopparsulfatlösning - soon to be kopparsulfatkristaller

Smultron i startgroparna

Petras tisdagshumör

Underbaraste Jennie

Jennie älskar sina nickelgeler

Dripp, dropp

Våren på väg

Solskensvetenskap

Vi har fått smultron!

eller snarare, vi har fått 2 cm höga "smultronplantor". Växer gör de iallafall. Mina fick spendera helgen i sin låda (som gav dem mörker när de skulle gro) vilket för att de är gula istället för gröna (kloroplasterna med klorofyll behöver ljus för att utvecklas från etioplaster).
De kommer bli gröna och växa ikapp och förbi sina syskon borta i exjobbsrummet.

Vi har även sått physalis i fredags och de växer säkert så det knakar, men än så länge syns det inget.

Vill man att de ska synas fort så är sticklingar the way to go. De syns ju från det att man stoppar dem i jorden. Fast det är kaxigare att så frön för då blir man ju så glad när man lyckas.

Vidare rapporter kommer när det finns något att rapportera.

Problem

Varje varje varje dag strax efter halv fyra kommer jag på att Nu skulle det allt sitta bra med något gott från cafét. Saken är dock den att cafét stänger halv fyra. Petra instämmer i min olägenhet och säger "Dom stänger så himla tidigt. Man hinner bara vara här en halv dag innan det är stängt!".

Lab days

Growth experiment

När man väl fått bakterierna att bete sig som de ska kan man ju tycka att man skulle vara nöjd och glad. Det kan man vara. Eller så tar man sig an andra typer av saker som inte vill växa. Man vill ju inte göra det alltför svårt (det hade ju varit extremt frustrerande att försöka få t ex kanelbullar att spontanföröka sig, hur gärna man än vill. Väntar man för länge kan de ju snarare försvinna efter ett tag. Tro mig, jag vet). Vi ska istället satsa på att odla smultron.

Omfattande research har gjorts på våra målorganismer. Utifrån detta tänkte vi testa lite olika strategier för att få så stora smultron så fort som möjligt.
Jag har aldrig lärt mig någon experimentdesign bortsett från hur man kan undersöka var på stenar som havstulpaner kan tänkas tycka bäst om att leva (vilket är bara lite mindre onödigt än om man hade varit stockholmare och faktiskt inte ens bott i närheten av havstulpaner).

Hur som helst. Vi har sått frön. Vissa frön fick mycket vatten och vermikulit, andra fick mindre vatten utan vermikulit. Vissa står på mitt kontor, andra står i ett temperaturreglerat rum som håller 20 grader. Alla står mörkt (eftersom smultron är lite blyga av sig och gror i mörker).

Nu är det bara att vänta. Och vänta. Och säkerligen vänta lite till. När man tror man har väntat tillräckligt länge har man förhoppningsvis kommit halvvägs.

Ett äkta inlägg

Det finns en anledning till att ÄKTA #2 är nummer två och inte nummer ett. Den gillar att jävlas. Först genom att utsätta kolonnen för så högt tryck att flödet måste sänkas ner och beyond snigelhastigheter. Sedan genom att inte alls utsätta kolonnen för tryck så att flödet blir så fantastiskt att fraktioneringen ballar ur totalt och man tvingas sitta med eppendorfrör och samla upp fraktioner för hand.

Egentligen förtjänar den inte ens en tvåa. Den borde belönas med en mycket sämre siffra i stil med 19.

oh my

När cellerna strejkar vill man bara dö. alternativt döda dem. men det är ju det vi gör. cellerna verkar inte trivas instängda i fermentorn. konstigt. det borde vara deras favoritplats. som en lekplats för små ungar. 15 l medium som genomströmmas av 10 l/luft i minuten. och sen blandas de runt. som i en karusell. varmt och skönt är det också. jag vill vara en liten e-coli. som blir matad och omhändertagen. jag är så trött att jag går sönder. börjar 7 och slutar aldrig före 7. idag räknar jag med att vara kvar till 22.

ESRF - Panorama

Sista bilden från resan är mitt halvkassa försök till att sätta ihop en panoramabild från insidan av ringen. Det ser iallafall hyffsat ut och ger en känsla för hur stor ringen är och hur mysigt det är med berg, grönt gräs och sol.

ESRF - Fotosar

Ett av de gästhus som finns för besökande.
Otydbar information i canteenen.

Ett berg som skriker "klättra upp på mig".

Inne i kontrollrummer för vår beam finns det alltid en skärm över att titta på.

Samma sak gäller för den andra beamen vi tiggde till oss.

Dörren till Narnia!

Det är här magin forsar ut rakt på loopen med vår kristall. Mojängen med blåa sladdar är kvävet som håller kristallen runt 100K under bestrålningen.

Närbild på loop, beam, kväveluft och beamstop.

Kontrollrummet för ESRF ser ut som NASA i miniatyr.

Ännu en härlig områdesbild.

ESRF - Videonosar

Anländningen


Cykeltur på synkrotronen

Livet vid 45.208070 5.68812

Klockan är tjugotvå minuter över två på natten här på ESRF. Som sällskap har jag Asociala Karin, Högupplösta Gerhard och Sömnige Fredrik. Eller rättare sagt så har de mig som sällskap. Det är inte direkt så att jag har mycket att göra. Tidigare ägnade jag mig åt att sortera min kära inbox som hade sisådär tusen mail. Den är tyvärr färdigsorterad nu så jag vet inte riktigt vad jag ska ägna mig åt efter att jag är klarskriven här.

Typ nu.

Nu är det vår!

Väl framme i Frankrike möts jag av en fruktansvärd avsaknad av snö och kyla. Det är fjorton grader och vår. Det kommer bli jättetrist att komma hem på onsdag och inse att det är ett halvår kvar till Sverige går samma öde till mötes.

Imorgon börjar livet. Imorgon ska vi beskjuta våra lågentropiska ansamlingar av protein med högenergetiska fotoner. Det ska fotas och ätas och skrattas och gråtas. Livet är underbart. Det enda som saknas är en vacker dam att dela det med.

om lösningen

Mike har återigen lämnat mig för sydligare breddgrader. Nu har han infiltrerat frankrike och inbillar sig att han ska få ta del av någon slags vår. Men jag vet minsann att han kommer sitta instängd på ESRF (elektronacceleratorn) och jobba 24 timmar om dygnet. För det är han som är exjobbare (läs slav). Men å andra sidan så kanske man hellre är slav därnere än här uppe i slasket.
Jag kom hit åtta imorse. och planerar att gå vid sju. Men imorgon. då ska det trappas upp minsann. Kl 7 ska vi vara här för att skörda. Schemat är så fullspäckat i mars att jag kanske måste negligera bloggen. Iaf om jag måste välja mellen den och kafferasterna. Jag försöker ta mig igenom alla smakerna på kaffemaskinen. Och har nu också börjat blanda olika saker. De största exprimenten sker alltså utanför labbet. Än har jag inte kommit på något som skulle kunna få benämningen OK. Men extrastark mocca blandat med espressoschoc uppfyller koffein och sockerbehovet i ungefär 13 min. Sen är man nere på botten igen. Men det var under dessa tretton minuter som jag lyckades räkna fram koncentrationen som vi misslyckades så fatalt med i fredags. Hurra för mig! Dagens stora framsteg. Och nu växer bajs-cellerna och imorgon ska vi preppa membran så det skvätter. typ som diareé. Moget Petra. Jag skyller på sömnbrist. Och veckan har inte ens börjat.

Om det stora sammanbrottet

Fan! Jag ger upp. Äntligen har vi fått Protein. Lösningen är härligt brun-orange. Spektrat är vackert som en sommardag. Jag skulle bara veta koncentrationen för att sätta upp lite kristallationsplattor. Men när vi ska räkna fram koncentrationen så går det inte! Det går bara inte! Allt blir fel. vi får värden på allt mellan himmel och gjord. Jag börjar skrika. Halva labbet blir involverat och börjar diskutera rimliga deltaepsilonvärden och scanna internet efter saningen. Jag vill bara dö. Idag var dagen när allt skulle gå så smidigt och bra och jag skulle få gå hem tididgt. som en vanlig normal och lycklig männsika. Istället tvingas jag ge upp och skämmas. våndas hela helgen för hur jag ska göra på måndag. Att allt alltid ska falla på det oväntade. Hur orkar kemister med alla dessa motgångar? Jag vill inte va kemist längre om det ska vara såhär.
Trevlig helg!

Beer Club

Efter en heldag på labbet är jag alldeles för trött och onykter för att skriva någonting kreativt och roligt så jag låter följande två videoklipp sammanfatta dagens känslor.





Och förlåt Petra. Det ska aldrig hända igen.

Kanske.

Vafan Mike

Mike har blivit ond. Han börjar dagen med att göra alla glada och vänligt inställda (läs smöra) genom att dela ut godishalsband. Sen förstör han allt genom att spela musik på datorn i exjobbsrummet. och inte vilken musik som helst utan den är dominerad av klassisk musik. Dessutom vågar han lämna labbet utan att man kan stänga av eländet. Jag får damp. Blir hur stressad som helst. Så nu måste jag gå och diska så jag slipper vara här. Dumma mike!

Livet utan livet

Vi är så jävla trötta. Tillsammans har vi jobbat och slitit 60 timmar den här veckan och det är bara onsdag. Hade detta varit ett Riktigt Arbete hade vi tjänat 4000 var - och det är hälften av vår nuvarande månadsinkomst. Det är HÄRLIGT att vara exjobbare. Som tur är hinner vi inte göra av med de få pengar vi faktiskt har för att vi är på labbet hela tiden. Det är numera ett faktum att det inte går att planera någonting före klockan sju på vardagar.

[16:40]
-Inte ens kaffet är gott, utbrister Petra.
-Ska vi lägga ner och gå hem, frågar Mike.
-Nej, jag måste transformera och fixa med mina celler.
-Jag tror jag ska gå och stirra på mina fermentorgrafer.
-Och jag facebookar lite.

Om motgångar och framsteg

Det finns bara två lägen. Den förbittrade ångesten över att allt går emot en. Att det aldrig kan gå bra och smidigt. Utrustning är upptagen, saker spills ut, man är mänsklig och gör fel. Eller det värsta scenariot av alla, allt går åt helvete men man har ingen som helst aning om varför.
Men sen så finns den, även om det inträffar ytterst sällan, Den fullständiga lyckan av att man frå ett bra resultat. Euforin som gör att det är värt allting. Känslan av att komma vidare i protokollet. Att inte längre vara fast i tillväxtstadiet. Att få göra något nytt, pröva sina vingar, som att komma in i puberteten. Och såklart så kommer det med nya faser, nya problem och mya möjligheter till katastrofala misstag. Som att helt förstöra en gradient tillexempel. Men det gör ingening. För även om det går fel så kan det vara fint. Någongång ska man nå fram.
Det gäller att inte bara att inte ge upp på sina celler. Även om de får ett infall av att vara svarta.
Man måste trots alla misstag tro på sin förmåga att någongång i framtiden få fram lite protein. Så man kan slå sig till rå och försöka få det att kristallisera. Man måste lita på sina celler och hoppas på att man någongång ska lära sig att inte spilla ut en veckas arbete.

Vintercellsdepressionsfilosofi

Det luktar surt i kemikaliernas befruktade land. Det vandrar ödsliga skepnader i svårbelysta korridorer. Som ex-jobbare tvingas man gång på gång ge sig i kast med mänsklighetens dekadens och man tvingas inse hur livet fungerar. Det är så långt ifrån en dans på rosor man kan komma. Inga silverfat eller bananskal i närheten heller för den delen. När man bara är student är alla problem menlösa i jämförelse med vad som faktiskt sker i den verkliga världen. I den verkliga världen är alla deprimerade, stressade och stängda som borgar. Mänsklig kontakt. Vad är det? Det närmsta jag kommer en kram är när jag pressar mina jästceller. Bulle luktar det också.

Det som håller uppe andan och viljan att leva är de många men irrelevanta intriger som skapas, följs, skämtas och pratas allvar om. Allting blir vitt brus - precis som centrifugernas yl yl yl. Och allting går runt runt och ingenting blir nytt eller förändras - precis som centrifugernas snurr snurr snurr.

Snart är det vår.

Max-lab, del 3

Efter tre timmar av blandad sömn i en fransk kombi anlände vi till maxlab i Lund för att spendera hela dagen och halva natten med att pilla på vetenskapliga saker värda mer än vad jag kommer att tjäna under hela mitt liv. Nästan alla var glada. Alla var trötta.







Jag och V. kändes oss lite överflödiga men det var ju å andra sidan därför vi var där.





Livet lekte. Vi åt en massa. Jag åkte sparkcykel. Fotonerna flödade. Elektronerna surrade. Morgonen efter duschade vi i kallvatten och åkte hem.

Max-lab, del 2

Max-lab, del 1

styrka

Idag har det varit fullt upp. Fullt upp med styrketräning. först frenchpress i tre timmar. filket betyder att man lyfter och vänder metallklossar tre miljarder gånger. Det känns i armarna att man krossar celler.
sen gjortde vi armhävningar. Powerlabb!
Nu är det snart helg!

Det surrar och susar och tjuter och brusar

Jag är på maxlab i Lund och leker riktig forskare med deras synkrotron. Det är kul att peta på saker som kostar mer än jag kommer tjäna under hela mitt liv.

Utförlig rapport och artistiska foton kommer imorgon. Jag lovar.

Avund

Dom där dagarna när man är som en zombie så är det tur att man redan satt tre miljarder cellkulturer så att man kan göra det automatiskt utan att behöva tänka. Tack och lov att cellerna dör så man får göra om allting från början! Så man slipper komma någonstans.
Igår så skulle Mike (såklart) vara smart och tipsa om att kolla att vi höll optimalt pH på odlingarna efters om de envisades med att avlida såfort man tillsatte lite laktat. Laktat ska ju göra att dom vill föröka sig ännu mer. Man skulle kunna jämföra det med effekten av rödvin/viagra/kärlek (pick your choice) för homo sappiens. Man vill helt enkelt tillverka en avkomma. Men nu fungerar ju celler lite annorlunda än homo sappiens.
De största skillnaderna är väl att 1. De inte behöver en partner för att föröka sig. De helt enkelt delar sig på mitten. Vad orättvist. Jag vill också kunna dela mig på mitten. Tänka att få äta upp dig och sen tappa hälften av din vikt bara för att tillverka en likadan av dig själv! En jord full av Petror. Optimalt. Avundsjuka (1) mot celler.
2. De är ganska små. avundjuka (2)!
Även om de på det hela har fler likheter. De har DNA, finns överallt, och beter sig aldrig som man vill! E-coli borde vara den lättase bakterien att odla i hela världen. Den finns i dina tarmar och den lever på allt. Nötkött, fleisch,( fläsk), andra bakterier, din mamma etc.
Men just dom här cellerna verkar vara mer bångstyriga än andra. Laktatet visade sig sänka pH till ungefär 2,8. Men va fan så kinkiga behöver de väl inte vara. Men iaf Mikes klokhet (avundsjuka 3!) fick oss att inse att det är fördelaktigt att ställa pH efter det att man tillsatt sitt laktat. Så det vara bara att börja om igen!
P's celler växer och växer. Faktum är att allas celler växer! (avunsdsjuka 4)

S har fått rolls royce pipetter som är så fina att jag vill stjäla dem. (avundsjuka 5)men det kan jag inte eftersom hon läser den här. Men jag kankse kan få låna. Inte så troligt eftersom jag både går härifrån tidigt och kommer alldeles försent vilket innebär att hon får göra allt slitgöra.

Mike och V har fått åka bort. (avundsjuka 6) till maxlab i lund (avundsjuka 7). Då ska de bo på hotell och få hotellfrukost( avundsjuka 8). De skulle ha tagit med mig som guide. Jag kan allt om Lund! men de tyckte väl inte det var prioriterat då de ändå bara ska sitta inne och kolla på en i jämförelse fjantig partikel accelerator. (avundsjuka 9.)
Det värsta är att jag måste erkänna att det känns väldigt tomt här inne i våran cell. MIKE, kom tillbaka! Men du kan lämna kvar V.
Sammanfattningsis är jag nog ändå mest avundsjuk på doktoranderna som får betalt för det vi gör gratis! Apropå det ska jag gå och hämta nytt kaffe.

cellerna är skumt skummiga.

Luncherna

Utansförskapet fortsätter. Idag försökte ja gsitta med vid lunchtimman. Bordet dominerades av pasta och samtalet av OS. OS, OS, OS och OS. Paniken steg. Jag vet ingenting om OS. Tyst fick jag sitta och skämmas inför doktoranderna. Jag förstår inte hur man orkar och titta på skiten. Inte spännande någonstans. Jag menar curling? Dessutom sänds det ju på nätterna. Och då måste man ju hinna göra allt det där man inte hinner när man är förslavad på labbet 14 timmar om dygnet.
Oavsett. Jag ser på den här utanförskapen med fruktan. OS kommer väl hålla på flera veckor? När ska jag bli en i gänget?! När ska jag accepteras som något annat än osynlig labråtta och försökskanin. När ska någon se mig för den jag är?! Frustrationen stiger. Det hela avslutades med att man delade på en semla. NÄR ska denna bakelse från helvetet sluta förpesta mitt liv?! Inte för att någon erbjöd mig att smaka men ändå? Jag smet iväg. diskade under tystnad min lilla plastburk och gick för att inhandla mig en stärkande kopp kaffe tillsammans med mike. Om man hällerkaffet i sin odiskade kopp så blir det två kr billigare än om man tar en pappersmugg. Man får dessutom mer! Tjejen i cafeet var otrevlig och såg ut att hata sitt jobb. Men hon verkar vara en bitch så skadeglädjen över hennes misär i kombination med den första slurken
av finaste bryggkaffe steg modet något och eskalerade i ett lyckorus när vi passerade Proffesorns rum. Proffesorn som var på språng någonstans sjöng högt och tydligt: I'm an alien.. I'm an little alien....
Han känner sig också utanför! Kanske för att han inte heller kan slå sig in i doktorandernas gemenskap.
Han och jag har något gemensamnt, vi delar en känsla. bara det att vi står på olika sidor av gemenskapen.

HSV och MML

Idag kom jag hit kvart i åtta och började dagen med att tina upp jäst för att kunna French Pressa den. Det innebär att den utsätts för sisådär 2000 atmosfärers tryck för att sedan omedelbart återgå till normalt tryck (1 atmosfär för de som tänker långsamt). Övertrycket gör att cellerna exploderar och att allt innandöme rinner ut i lösningen - redo att renas. Jag älskar mitt jobb!

Fast ibland är det lite ensamt. Det kommer stunder då jag börjar tvivla på allt. Till och med min egen existens. På morgonen till exempel. Då jag står i kylrummet och monotont drar i en spak upp och ner, upp och ner, i två timmar för att spränga stackars Pichia Pastoris-celler som inte har en aning om varför den behandlas som den gör. Varför behandlas Jag som jag gör? Finns det någon annan Högre Stående Varelse (HSV) där ute som ser på mig som jag ser på Pastoris? Jag kanske är en encellig organism i någons hyperdimensionella existens, redo att odlas upp och exploateras för egoistiska ändamål. Dricker jag kaffet här bredvid för att jag tycker att det är gott, för att cigaretten blir godare och för att bli piggare eller dricker jag det för att någon HSV experimenterar? Det kanske inte spelar någon roll. Det är ändå inget jag kan göra något åt.

Vid lunchbordet tjattrar hönorna om gårdagens tuppbragd i de Olympiska Spelen. Jag värmer min mat och sätter mig och tänker på Meningen Med Livet (MML). Meningen verkar innehålla jäst och det doftar i alla fall gott. Petras MML innehåller E. Coli. Det doftar inte gott. Jag tycker lite synd om henne.

Fettisdagen.

Jag kom inramlande lite snyggt lagom sen denna semmel-tisdag. Såg lite ut som en semla själv tack vare snöovädret som tyckte det var lägligt att inta göteborg just denna "härliga" fettisdag. När jag väl äntrade labbet blev jag informerad om att cellkulturerna redan satts och att min närvaro var helt överflödig. Så vad gör man när man inte har något att göra...?
Jag blev bitter och flydde innan det blev lunch så jag skulle slippa sitta och småprata. När man är helt överflödig i labbet så blir man ju det automatiskt på rasterna också. Om man dessutom inte gillar semlor så är man ju ännu mer utmobbad en dag som denna. Jag bojkottade tisdagsmötet med hela gruppen bara för att jag visste att det skulle bjudas på den avskyvärda bakelse. Jag kunde klart se framför mig hur alla skulle se på mig med avsky när jag inte greppade en gräddig bulle och och smetade in hela ansiktet i någon slags erotisk ritual.
Men när jag kom tillbaka stod det en semla brevid datorn. Det var som den skrattade mig i ansiktet. Jag hann blänga lite ondskefullt på den innan Mike kom och tog den och skyllde på att V hade busat runt med den. Jag antar att det var Mikes lunch som han sparat på eftersom det bjöds på en likadan på mötet.
Nu ska jag titta på mina lysozyme-kristaller så att det ser ut som jag gör ngt annat än att facebooka. Ett klent försök jag vet.
Om man ändå fick gå hem och sova bort denna gräddens dag. mMen ack nej man måste, som alltid, vänta på att cellerna ska växa.

//Petra

Centrifugen säger yl yl yl

Det här handlar om mig och Petra som, minst sextio timmar i veckan, fram till juni slavar över centrifuger och eppendorfrör här på biokemilabbet. Vi sysslar med jäst och bakterier och examensarbeten. I exjobbsrummet, även kallat Cellen, sitter även P. och V. och gör våra dagar mer eller mindre intressanta.

Idag är första dagen på den här bloggen och det är ju viktigt att ha ett Syfte och en Metod för att i slutändan kunna presentera Resultat. Det är så oerhört viktigt att det tänker jag skita i fullständigt. Varför inte leva lite liksom. Ta dagen som den kommer. Alla retar mig för att jag äter fler semlor än dem men jag vet att det är DE som är avundsjuka, rädda för att tappa kontrollen och bli allmänt utstötta ur samhället.

Om ni undrar varför jag har tid att sitta här och häva ur mig detta icke oseriösa inlägg så beror det på min hemskt svåra labbdag går ut på att centrifugera, centrifugera, centrifugera och slutligen centrifugera. Skillnaden på mig och ett tvätteri är att jag har står i ett kylrum med labbrock och blåa vinylhandskar och arbetar gratis.

//Mike

Alla hjärtans dag-kemi