Om motgångar och framsteg

Det finns bara två lägen. Den förbittrade ångesten över att allt går emot en. Att det aldrig kan gå bra och smidigt. Utrustning är upptagen, saker spills ut, man är mänsklig och gör fel. Eller det värsta scenariot av alla, allt går åt helvete men man har ingen som helst aning om varför.
Men sen så finns den, även om det inträffar ytterst sällan, Den fullständiga lyckan av att man frå ett bra resultat. Euforin som gör att det är värt allting. Känslan av att komma vidare i protokollet. Att inte längre vara fast i tillväxtstadiet. Att få göra något nytt, pröva sina vingar, som att komma in i puberteten. Och såklart så kommer det med nya faser, nya problem och mya möjligheter till katastrofala misstag. Som att helt förstöra en gradient tillexempel. Men det gör ingening. För även om det går fel så kan det vara fint. Någongång ska man nå fram.
Det gäller att inte bara att inte ge upp på sina celler. Även om de får ett infall av att vara svarta.
Man måste trots alla misstag tro på sin förmåga att någongång i framtiden få fram lite protein. Så man kan slå sig till rå och försöka få det att kristallisera. Man måste lita på sina celler och hoppas på att man någongång ska lära sig att inte spilla ut en veckas arbete.