Fan! Jag ger upp. Äntligen har vi fått Protein. Lösningen är härligt brun-orange. Spektrat är vackert som en sommardag. Jag skulle bara veta koncentrationen för att sätta upp lite kristallationsplattor. Men när vi ska räkna fram koncentrationen så går det inte! Det går bara inte! Allt blir fel. vi får värden på allt mellan himmel och gjord. Jag börjar skrika. Halva labbet blir involverat och börjar diskutera rimliga deltaepsilonvärden och scanna internet efter saningen. Jag vill bara dö. Idag var dagen när allt skulle gå så smidigt och bra och jag skulle få gå hem tididgt. som en vanlig normal och lycklig männsika. Istället tvingas jag ge upp och skämmas. våndas hela helgen för hur jag ska göra på måndag. Att allt alltid ska falla på det oväntade. Hur orkar kemister med alla dessa motgångar? Jag vill inte va kemist längre om det ska vara såhär.
Trevlig helg!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ur Naturalencyklopedin:
Kemist. Kemisten är en udda figur som trivs som bäst under hård press och svåra prövningar. De myckna misslyckandena är det enda som driver en sådan här krabat framåt på grund av tron att det alltid löser sig i slutändan.
För det gör det ju, löser sig alltså.
"Allt"? "Alltid"? Du vet hur det är med den känslan... (Inte sann.) Och visst kommer du att fortsätta att vara kemist. Du har ju orkat meda alla motgångar så här långt, så då orkar du nog med vadsomhelst. :-)
Jonas. ja enligt mina beräkningar så finns det 2 kg protein i min 1ml lösning. så nog är det löst alltid!
Skicka en kommentar